För ett år sen såg jag Tokio Hotel live i Scandinavium, Göteborg tillsammans med Izabell och Jessica. Det var obeskrivligt och lämnade mig lycklig ett bra tag framöver. Där, mitt i ett folkhav av musikälskande människor visste jag att jag var precis där jag skulle vara. Det var underbart.

Kvällen innan hade jag och Izabell sett dem i Globen från sittplats. Jag minns fortfarande hur vi satt där i husbilen på väg ner till Stockholm den 3 mars och skrev i våra dagböcker. Hur de olika länens skogar passerade där utanför i natten. Globens rosa färg när vi runt tvåtiden var framme och parkerade. Hur vi vaknade av åsynen av Tokio Hotels turnébussar på andra sidan vägen morgonen efter. Hur jag förfrös mina fötter i kön till konserten i Göteborg. Hjärtslagen precis innan skynket släpps ner och killarna springer ut på scen.

Jag vet att jag aldrig kommer att glömma de här dagarna. Tokio Hotel kommer alltid att betyda något för mig, trots att jag nu växt i från dem och deras musik. Perioden då Tokio Hotel betydde all kärlek, perioden mellan sommaren 2007 - våren 2010, kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta. Jag lovar, och jag vet.

Härmed lämnar jag officiellt min titel som Tokio Hotel-fan.