2013. Så sämst. Och jag trodde jag hatade 2011. Fast det gjorde jag ju, nu är det 2013 som hatar mig. Nej, det är jag som varit fylld av hat. Jag kanske har levt mer än jag någonsin vågat göra förut, men vad spelar det för roll då man alltid går runt med en demon som följeslagare? Jag har mått skit. Jag har gjort saker jag inte borde.
Och mitt bland allt detta tappade jag bloggen. Hur kan man ens vilja vårda något som innehåller så mycket skit? Hur ska jag kunna gå vidare från det som varit om jag fortfarande bär det med mig? Ida fucking We påminner mig om allt jag inte orkar vara en del av längre. Jag stavar inte ens mitt efternamn med W längre.

Så jag säger:

Hej då Ida We och välkommen
THE SKY UNDER THE SEA