Jag är inte den som gärna öppnar upp mig här i bloggen. Mest för att vem som helst i världen kan läsa, helt anonymt. Det känns lite läskigt. Det personliga skriver jag endast i mina dagböcker. Och ibland kan det bli... fint.

ARE YOU SURE IT'S RAINING
10 maj

"Regnar det?" undrar jag lyckligt.
Ja, det gör det. Det regnar ute. Så kan jag somna med ett leende på läpparna. Nynna på Santeria i sömnen, fast med stängd mun. Tänka på sommaren, fast inte på att det är skolavslutning om precis en månad.

Så spolas bandet tillbaka. Nu ser vi den mulna morgonen. Solstrimmor frågetecken. Kanske. Skyndar till bussen i morgonfrisyr. Till och med Sofia, som numera heter Flora Isaksson (i alla fall på Facebook) har kammat sitt hår. Det gör hon en gång i månaden tydligen. Hm, få se nu. Anneli berättar att jag får MVG i Kreativt skrivande. Oj tänker jag, tack! Fast egentligen, varför ska jag tacka när jag bara varit bra? Jag får beröm, mycket beröm för fina meningar. Beröm är svårt tycker jag, vet inte vad jag ska göra av det. Jaha? Jag är... bra? Okej :D Mest beröm får jag för Stalking Diary. Alla undrar nu vad jag tänkte.
Va fan, va?

Så tänkte jag. Jag hatar den novellen riktigt mycket. Men den är äkta, och det känns. Säger Anneli.

Tio frågor kvar i Kultur- och Idéhistorian. Prov imorgon!
Lunch. Han i keps bakochfram?! Ser faktiskt värre ut än gubbkepsen. Trots att kepsen, den här vanliga svarta kepsen med mönster fram (som nu blir bak), är snyggare egentligen. Han är ingen kepskille väl? Såg på honom genom fönstret i matsalen. Så tittade han mot mitt håll. Jag skyndar mig att titta bort. Han är snygg i alla fall. Inte hans gångstil, men jag gillar den ändå. Han... Jag har föreställt mig honom på stranden i fina badshorts. Röda kanske. Eller blå. Med mönster. Han är blek och smal. Jätteblek, nästan vit. Men fin. Det är så, han är asblek. Jätteblek. Inte ens på sommarbilderna är han brun. Bara väldigt jätteblek. På ett fint sätt.

Skola. Jaja. Som vanligt. Skyndar mig till 14:47-bussen.
Powerwalkar. Först känns det bra... Tröttnar men går inte saktare. Fortsätter bara.
Ritar, bloggar, läser andras bloggar. Facebookar knappt något och ser nästan inte Top Model heller. Redigerar film i Sony Vegas. Askul. Askul. Askul. Bli bara klart någon gång!
Bandet har spelats. Rullat på, nu är vi in present time once again.

Trötta ögon @ 23:54



MELANCHOLY CAME
13 juni
Jag har fått en uppenbarelse. Melancholy came. Tårar kom också. Jävla mysko känsla ändå. När man inser något som man vetat hela tiden. Det blir ändå lite överväldigande. Det nyps lite grann i själen. Inte så skönt. Det börjar brinna lite i ögonen också. Sedan fylls man med tomhet. Det är som att fyllas med ingenting. Rätt tomt. Vakum. Jag erkänner, lite skönt är det. Insikt. Det. Då är det gjort. Men mysigt är det inte. Svider, känns surt, smakar beskt och låter ganska grått. Oh fuck. Jag svamlar. Minns inte hur insikten kändes nu. Den skedde för ungefär 244 minuter sedan nu. Det är över nu. Det känns inte mysigt nu. Lika bra att inse det nu än efter sommaren. Man får leva med det.