R.I.P Ida We

 
 2013. Så sämst. Och jag trodde jag hatade 2011. Fast det gjorde jag ju, nu är det 2013 som hatar mig. Nej, det är jag som varit fylld av hat. Jag kanske har levt mer än jag någonsin vågat göra förut, men vad spelar det för roll då man alltid går runt med en demon som följeslagare? Jag har mått skit. Jag har gjort saker jag inte borde.
Och mitt bland allt detta tappade jag bloggen. Hur kan man ens vilja vårda något som innehåller så mycket skit? Hur ska jag kunna gå vidare från det som varit om jag fortfarande bär det med mig? Ida fucking We påminner mig om allt jag inte orkar vara en del av längre. Jag stavar inte ens mitt efternamn med W längre.

Så jag säger:

Hej då Ida We och välkommen
THE SKY UNDER THE SEA

I'm sick of being asked how I feel, because I'm also sick of lying.


Owling & howling


Åh, hej fina t-shirt, du är så fin! Den för mig okända, men ack så fina själ som gjorde bilden som nu pryder min mage ska ha all credit i världen. Och jag ska ha smisk som så elakt snodde den i samma ögonblick den träffade mina ögon någonstans på tumblr för att sedan skriva ut den och sätta den på min tröja.
Personen som postade just denna bild är http://belshem.tumblr.com/post/45940660853 men jag tvivlar på att hen var skaparen.

Och imorgon har The Host premiär! Aw yeah! I'm soooo exited! Jag läste nyss boken on my boyfriends demand och och och... Den var inte överdrivet bra egentligen (gillar egentligen inte sci-fi och hatar faktumet att det kommer slemmiga silverfiskar och övertar jorden), om man inte jämför med Twilight då. Samma författare, you know. Och nu ska jag få se filmen! Senast detta hände var typ i åttan efter att ha läst Eragon. Fast den filmen sög och jag ville egentligen inte ens se den. Damn. Det betyder att jag aldrig riktigt känt så här förut. Ah! Längtarrrrrr.