30 Seconds To Mars! Det var helt galet! Vi stod ungefär tre meter från staketet.Och trycket, damn! Det gick knappt att röra på sig. Så varmt, så kvavt. SÅ ÖS! Då det bara var en kvart kvar av konserten lämnade vi trängseln för att bege oss till Red Stage där Paramore skulle spela. Därför missade jag tyvärr min favorit Closer To The Edge, hörde att de avslutade med den.

Paramore. Vi stannade bara den första kvarten av spelningen, och tyvärr spelade de inga låtar jag kände igen under den tiden.
Då vi gått tillbaka till Black Stage för att vänta på HIM, kvällens höjdpunkt, hörde jag från håll att de spelade Decode. Typiskt. Hoppas jag får chansen att se dem igen.

HIM!!! Festivalens sista och längsta spelning och vår höjdpunkt! Vi hamnade så gott som längst fram, men väldigt långt åt vänster. Nyblivet fan som jag är hade jag ingen aning om deras senaste album Screamworks: Love In Therory and Practise, men bara fyra av femton låtar var från det albumet, så jag behövde inte känna mig helt lost. Men åh, så himla bra! Perfekt avslut på en riktigt bra dag. Som sista låt körde de en cover av Billy Idol's låt Rebel Yell, som bara får mig att tänka på Guitar Hero, så det var lite synd. Jag ville ju bara känna HIM i hela hjärtat...

Underbara låtar som de spelade: Killing Loneliness, The Kiss of Dawn, Bleed Well, The Funeral of Hearts, Buried Alive By Love... Ahh! Underbart!